kola

Förlåt att jag inte har orkat blogga så mycket, och att mina bloggar blir så himla långa. Jag har funderat länge på och jag överhuvudtaget skulle blotta mig så totalt och publicera detta lilla nätta inlägg som jag skrev på jobbet i tisdags.


Mitt hjärta brister i sorg. Ni ska veta hur stort hjärta och hur mycket
träning det krävs för att låta sin käresta spendera en hel dag med en annan
tjej. Jag kände mig så ensam och bortglömd. Bara för att dem umgicks, jag
såg ju hur dem åkte skoter och skrattade, han har lärt känna hela hennes
familj, han är en del av dem, han har kommit dem nära, på ett helt annat
sätt än vad han är nära mig.
Jag hade förträngt henne när hon var ute och reste en hel månad, jag tyckte
det var så skönt att ha han för mig själv, trots att hon smsade och
ringde en del.
Men nu har hon lagt beslag på min man, nu spenderar han varenda minut med
henne. Och hur blir det i höst när det inte går att åka skoter mer?! Kommer
dem ligga och mysa och kolla på film tillsammans och äta marängsvisch, det
är så orättvist, det skulle ju varit jag, det är ju mitt arbete.
Skyll dig själv, säger han bara, det var du som flyttade ner till Göteborg,
det är ditt fel. Han är så elak när han säger så, fast han kanske bara
skojar, men det gör så ont.

Och helt plötsligt behövdes jag inte längre, helt plötsligt blev kola
överflödig och oönskad, han täckte sitt behov av gemenskap och sällskap,
han pratade av sig med henne. Han delade dagen med henne.
Sakta men säkert dalade jag mot marken, nu var det nära en kraschlandning,
men som bakom alla kraschlandningar ligger flera orsaker bakom, om jag i
grunden inte hade varit en så känslig person och om jag inte för stunden
hade haft aningens humörsvängningar orsakat av lite pms, så kanske jag inte
hade kraschat. Dessutom levde jag mig in i ett väldigt tragiskt
triangeldrama inte olikt mitt eget, där det slutade med att Brooke, som jag
konstigt nog alltid har identifierat mig med, låg hulkande på knä och jag
kunde känna hur hennes hjärta brast, precis som mitt eget. Hon hade precis
förlorat sin make för x antalte gången, eftersom hans döda fru Taylor hade
återvänt från de döda. Nu låg dem och älskade i sitt hus. Jag kände så
starkt och jag gick verkligen in i hennes känslor, det kändes inte alls
olikt mina och dessa tre faktorer gjorde att jag fullkomligen kraschlandade
igår.

Jag fick svårt att andas, blev otroligt rastlös samtidigt som jag var så
trött, egentligen ville jag bara sova, jag var så arg och förbannad, ledsen
och sårad, sviken och överkörd. Jag gick ut, jag drog på mig träningsbyxor
men orkade inte byta bh och linne, jag bara gick för kung och fosterland.
Mp3spelaren fyllde upp min skalle, med musik som bara påminde mig om dig,
din musik som jag hade fått av dig. Varenda låt hade textrader som var som
skrivna ur mitt hjärta. Pet shop boys ?home and dry, Simple red ? I give it
all up for you, Aha ? Take on me, bara en sista gång, jag kommer försvinna
om en dag eller två. Långsamt började tårarna rinna, först en ensam, lika
ensam som jag, men den fick snart sällskap av några fler, men jag förblev
ensam, fortfarande svårt att andas, fast solen sken rätt i mitt ansikte.
Jag brydde mig inte om att torka bort tårarna, dem fick torka på min kind.

När jag var på väg hem på idrottsvägen avtog ilskan lite, jag önskade att
jag hade en boxningssäck att boxa på. Jag önskade att jag blev lite påkörd
och skadad, inte dödad, bara lite sargad, så jag kunde bli räddad av en
snygg brandman. Så jag blev lika skadad på utsidan som jag var på insidan.
Men det är hemskt att önska sig själv olycka, det inser ju tillomed jag och
jag hoppades att ingen hörde mina tankar. Jag önskade att jag var en liten
gråsparv, för det var så jag kände mig ungefär, rädd, darrande och
förskräckt, försiktigt lyhörd på omvärlden.

På gräsmattan innan simhallen tränade dem dragningskamp,underlig sport att
träna sådär, så jag stannade till ett tag och kollade på. Men dem var lika starka, ingen
vann, så jag gick vidare. Grymma grymma värld. Dumma dumma kärleken.
Varför har jag hela mitt liv älskat män som inte älskat mig tillbaka,
inklusive min fader. Hela tiden sökt bekräftelse från killar och män som
inte har sett mig för den jag är. Aldrig någonsin fått kärlek tillbaka.
Varför är det så svårt att älska just mig. Varför ser dem inte hur bra jag
är, jag är ju den raraste, gulligaste, snällaste, ödmjukaste, finaste, mest
kärleksfullaste personen som finns. Jag skulle vara den absolut bästa
flickvännen dem någonsin haft. Full av överraskningar och fantasier,
flexibel och kompromissfull. Det kan väl inte vara meningen att en sån som
jag skulle vara menad att vara ensam. Till vilken nytta, jag har ju så
mycket kärlek att ge. Men ändå är det så att jag inte duger, jag har aldrig
dugit till något i deras ögon, bara en förlorare och en misslyckerska.

Hur ska jag nu kunna ignorera alla dessa upproriska känslor nästa gång vi
pratar, hur ska jag bara kunna låtsas som jag är lika glad och obekymmrad
som vanligt. Han hör det direkt på rösten. Han tror nog redan nu att jag är
sur, för att jag loggade av mig från både msn och icq och skrev väldigt
korta sms igår natt när han kom hem. Och vad ska jag skriva i
efterlunchsmset, ska jag skicka något överhuvudtaget. Jag vet inte, jag är
förvirrad och tom. Känner mig tom, som det ekar. Kalla kårar på ryggen. Jag
fryser och allt jag vill ha är en mänsklig kram.