kola

Jag kunde inte få honom ur huvudet när jag åkte till jobbet idag, det är svårt att överhuvudtaget sluta att tänka på honom någonsin. Han är det finaste och vackraste jag vet. Dessutom blir han bara snyggare och snyggare
varje gång jag ser honom, hur nu det är möjligt för någon som redan är så perfekt.
Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen när jag fick tillfället att njuta av honom över nätet via webbkamera igårkväll. Idag liksom förr är jag helt övertygad om att han är svaret till alla mina hjärtats gåtor, det måste han vara, jag kan inte känna så fel. Jag skulle utan tvekan avsäga mig all manlig kontakt om jag bara fick ha honom för mig
själv. Aldrig tittat åt en annan kille igen, jag har försökt men ingen kan bräda honom. Ingen kan möta sig mot hans skönhet och godhet. För han är såklart inte bara det mest vackraste, snyggaste och sexigaste jag vet, han är den mest rara, omtänksamma och trevligaste människan jag känner.

Och när jag sitter och tittar på honom, ser jag bara saker jag älskar; jag älskar hans näsa, hans profil och hans händer, dem där ögonen och håret, han har så himla snygg frisyr nu. Det finns heller ingen annan som har så
sexig skäggstubb och att jag skulle tycka skägg eller skäggstubb var snygg överhuvudtaget var ju en överraskning. Allt han tar på sig blir automatiskt snyggt, även dem slitnaste joggingbyxor får en makalös charm över sig när
han drar på sig dem. Men han har annars en väldigt bra klädsmak och klär sig himla snyggt och stilrent. Han har världens blåaste ögon som man bara kan drunkna i flera gånger om. Att jag älskar honom finns det ingen tvekan
om, det vet han. Om han ropade skulle jag på studs lämna allt för att undsätta honom. Det är faktiskt så att jag skulle kunna göra vad som helst för honom.

Jag kommer aldrig sluta hoppas på att vi en dag bildar team och flyttar ihop, att finna och fånga den kärleken är mitt absolut största mål i livet. Alla steg jag tar idag, är förhoppningsvis ett steg närmare det målet. Jag vet inte, det kanske låter dumt och kvinnoförnedrande att jag en dag drömmer om att stå bakom denna finna kille som jag beundrar så. Kanske borde man ha ett större mål i livet än att med glädje få tvätta någon annans kläder, baka muffins laga mat, städa och massera, för det är väl sådant man gör i ett parförhållande ;o)

Vänta du bara, tänker dem som har varit gifta i några år i förhållande där grälen avlöser varandra och man retar sig på var enda liten grej och ogrej som dem gör. Kom tillbaka till mig efter att ni har varit tillsammans i tio
år och säg att du fortfarande njuter av att städa och tvätta hans kläder. Jag har svårt att tro att jag kommer hamna där, i den olyckliga jämmerdalen. Trots mina gröna ögon tror jag blåögt och naivt på att kärleken övervinner allt tillslut.

Den felande länken bakom alla olycklga förhållanden, det kan jag naturligtvis inte svara på med
vetenskaplig säkerhet, men jag har en tes om bristande kommunikation. När värsta förälskelsen har lagt sig och man precis tycker att man har lärt känna varandra färdigt, så har man helt plötsligt inget att prata om, och
man pratar inte om Det, sina känslor till varandra. Tjejerna är väldigt bra på att gå runt och sura och tro att han ska fatta vinken och skärpa sig, tror jag. Jag vet faktiskt inte, jag har aldrig haft en nära relation med en kille på det sättet att jag skulle få kalla honom min pojkvän.

Många undrar varför, så även jag, men jag har inget bra svar. Inte är det självvalt i alla fall. Det är svårt att hitta den rätte, och när man väl gör det så är det ju inte så säkert att man är hans rätta.
Speciellt kräsen tycker jag inte att jag är men det är klart att jag lyssnar på mitt hjärta, känns det inte rätt så gör det inte det, mitt hjärta skulle jag aldrig kunna ignorera, lika lite som jag kan hålla för öronen när det skriker att nu är det rätt, han är perfekt, honom ska jag ha. Många tycker kanske att jag ha slöat bort fyra år av mitt liv med att
gå och tråna efter någon som inte är tillsynes jätteintresserad, och för att jag inte har varit lika tillgänglig till andra killar. Men dem här fyra åren som jag har lärt känna honom,
har varit dem mest utvecklande och lyckliga åren i mitt liv.

Vi smsar och pratar på nätet, men mest i telefon varje dag. Vi tittar på Tv tillsammans, han hos sig och jag hos mig, men nästan alltid tveklöst på samma program. Oftast är det jag som får ge upp och börja kolla på samma
program som honom, för att ljudet i telefonen ska stämma överens med Tvn någorlunda, det blir ju fördröjning och så, jag brukar stänga av ljudet helt och lyssna på hans Tv genom telefonen. Jag tycker det är mysigt när
man hör hur han skrattar åt saker och ibland förklarar för mig som bara han kan. Och saker som jag irriterade mig på hos min far, som att han t ex skulle se alla nyhetsändningar på kvällen efter varandra? Verkar mer
oskyldigt och gulligt när han plötsligt har fått mig att se på både Tv4 nyheterna och Rapport. Ibland leker vi ?gissa jingeln?, och fanns det ett mästerskap inom jingelkunskap så skulle han aboslut träna mig till det.

Jag ska försöka att inte skriva så ofta honom, jag vet att han inte gillar att bli omnämnd. Men någon gång ibland måste man få läcka ut lite kärlek.

Idag liksom igår blåste det väldigt mycket, det är så man får ont i magen när man kör över Älvsborgsbron, sidvinarna är så starka och kastar mig och hela moppen sidled. Det är läskigt.

I måndags när jag cyklade såg jag en mopedolycka på vägen hem, i en korsning där jag brukar åka, upp mot Sandarna. Ambulansen hade precis fått in den skadade, det hade börjat bildas en liten kö med bilar. På ena sidan vägen låg moppen och i den gräsbeklädda refugen låg hjälmen och skorna. Det är var lite äckligt, jag mådde illa hela vägen hem.

Ikväll ska vi åka till Boråskalaset och lyssna på musik och dansa till date. Det ska bli roligt.

Tjipp och Hej