kola

Men jag fick besök av en brandman ändå och jag tror minsann att jag valde ut den bästa. Vi har pratat på nätet i flera år, kan inte ens minnas när han började skriva till mig i gästboken på lunar och nu äntligen hade han vägarna förbi Göteborg. Efter ett frekvent smsande under kvällen lyckades han hitta hit och jag gick ut på parkeringen och mötte honom, jag lös upp som en sol när jag såg "brandbilen". Alltså inte en stor brandbil, stegbil eller så utan den där lilla som typ brandchefen brukar komma efter i, inbillar jag mig iallafall, jag vet inte riktigt. Det var en vanlig bil fast den var röd och det syntes att den hörde till räddningstjänsten och den hade sirener på taket också. Jag fick åka med en sväng och vi tog en runda upp till Balltorp och ner på golfbanan och vände, fast där var det bäckmörkt så man såg inte ett skvatt. Åkte hem igen och fikade på mina halvt om halvt lyckade blåbär och hallonmuffins.

Jag hade lovat att han skulle få massage, men tyvärr hade klockan blivit lite för mycket, så jag orkade inte med någon massage av en tvåmeters lång brandman, tyvärr :o/ Men klockan sprang på rätt bra när vi satt där och pratade och klockan hann bli ett innan han begav sig till brandstationen för att sova och då stupade jag lycklig i säng också. Nu förstår jag ännu mindre varför den här trevliga killen lever ensam, varför har ingen tjej haffat honom än, han är ju ett megakap. Jag hittade inte minsta fel på honom iallafall, fast jag har mina "om" och det är lite synd att han bor på andra sidan Sverige, sen är jag ganska säker på att folk hade stört sig åldersskillnaden som är hm runt tio år lite drygt, jag vet inte om jag hade gjort det, för han kändes inte "så gammal" ha ha. Det blir väl lite mer utjämnat nu när man är "vuxen". Och varför skulle man egentligen bry sig om vad alla andra tycker?! Kalmardialekten förlikade jag mig med ganska snabbt och den hamnar nog iallafall på plussidan även om den inte är lika charmig som en skön skånska, men helt okej och ganska mysig.

Det kände som vi "klickade" och att vi hade ganska mycket gemensamt, hade svårt att bestämma mig för om han skulle få vara min fina brandmanskompis eller om jag skulle hoppa på honom ;o) Han hade en sån där stor och härlig famn som man bara vill krypa in och gosa och känna sig trygg och härlig i och det där leendet blir man ju helt svag av också. Men vi satt och beundrade mina gamla handnintendospel, tyvärr hade jag inga fräscha batterier så jag kunde visa, blev redigt sugen på att spela syrrans gröna bomblabyrintspel, jag var en riktigt fena på det.

  Det här var vårat första Donkey kong, jag vet inte vem som köpte det, men kan tänka mig att det kanske kommer från våran morbror som var ute och reste mycket. Hoppa över tunnorna som apan slänger ner och rädda tjejen som hänger och dinglar i kroken :o)
 Det här var det som jag köpte i Andorra, "Safebuster" inte alls lika roligt som syrrans. Man ska bara springa och fånga bomber som en idot släpper ner, och sen går det bara fortare och fortare.
   Det är var syrrans "Bomb sweeper" Mycket roligt spel med ett oändligt antal labyrinter som man ska ta sig igenon för att komma fram till bomben innan det smäller, jag hade nog rekord på det här spelet när vi spelade som mest. Jag har räddat det från syrrans ägo och har tagit väl hand om det tillsammans med dem andra två. Vem vet, dem kanske blir värdefulla någon dag, inte för att jag skulle sälja, jo mitt röda kanske, men inte dem andra två.