Tomheten dagen efter
Ja, då hade dagen kommit och passerat. Syrrans manikyr på naglarna och densammes klänning som hänger i hallen är det enda som minner om den stora festen igår. Brudparet var ju bedårande, bruden såg ut som en liten docka, väldigt vacker. Vigseln gick ganska fort och det var ganska så skönt. Jag kom ganska tidigt till kyrkan och det strömmande in med främlingar som jag inte kände, efter att jag hade hälsat på brudgummen (gummen?!) gubben borde det ju vara, gick jag in i kyrkan och stod där en stund och kände mig allmänt vilsen. Makanes make kom och småpratade lite. Försökte lista ut på vilken sida jag skulle sitta på, för det hade jag naturligtvis glömt. Hade jag tänkt efter hade jag nog kommit på det. Med hjälp av lite uteslutningsmetod när många redan hade satt sig, hamnade jag på en bänkrad ganska långt bak på vänster sida. Det visade sig att jag kom att sitta där ensam under hela akten, vilket inte gjorde att jag kände mig mindre ensam, tänk om man ändå hade haft någon att hålla i handen.
Efter lite allmän förvirring med rosblad och lyckönskningar, hittade jag en buss som skulle gå till festlokalen, hoppade på den och följde med strömmen. Det var väldigt fint ute på Saltholmen, ganska så kyligt i vinden på bryggan, så det tog emot att dra av sig jackan,trots att solen hade vänligheten att lysa. Jag stod länge med champangeglas i handen och blickade ut över hamninloppet medan hårstråna reste sig upp av kyla, jag är verkligen ingen välanpassad social festmänniska och är helt urusel på att mingla med folk jag inte känner. Tillslut kom limon med brudpar och tärnor, det blev skålar och hurrarop och sen var dags att sätta sig till bords och börja beta av den gedigna listan av talare och maträtter.
Jag var lite nerövs över mitt bordsällskap, men det artade sig bra. Hamnade i ett väldigt trevligt självunderhållande gäng och jag satt ofta och skrattade så tårarna sprutade över "flädervinet" som blev ett hett ämne. Nu är jag lite dålig på det där vem som skulle vara min bordsherre, han till vänster eller höger, men det blev naturligt att te sig till killen till höger, som var en ung, snygg rödhårig skåning. Killen som hade sjungt och spelat piano i kyrkan "Aldrig ska jag sluta älska dig". Sånginsatsen var mycket bra och väl utförd, fin röst :o). Det visade att killen var allartist, både sångare, skådespelare och standupkomiker. En man med många strängar på sin lyra.
Jag lyckades väl kanske inte imponera så bra på honom, vi kom väl aldrig riktigt in på något djupare samtal, även om vi hade ett gemensamt intresse för musik och teater och båda verkade känna den tyvärr frånvarande killen som skulle sitta mitt emot mig, en gammal klasskompis till mig som konstigt nog kände brudgummen, världen är liten. Alla eventuella samtal blev ju avbrutna av plingan och toastmastern som gjorde sig hörd stup i kvarten. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna i samtliga tal. Och jag kunde inte låta bli att tycka att bröllop är fasligt lika begravningar. För talen är så fina och man berättar så fint om personen och hur mycket man älskar den, precis som om man säger farväl och att man inte längre kommer umgås och ses nu när dem är gifta.
Det måste vara fint att sitta där och höra på hur älskad man är av alla, undrar om jag nånsin kommer att få uppleva det.
Jag blev lite avudsjuk såklart och fantiserade på hur det skulle bli om jag gifte mig med min skåning, ja alltså inte min bordsherre, även om det inte hade varit fel att gifta sig med honom heller, men min alldeles egna skåning. Det känns inte som vi skulle ha ett så stort bröllop ifall vi skulle gifta oss, det känns inte som jag känner så himla många och hans familj är ganska liten också. Jag har ju gått ur kyrkan, så jag får ju egentligen inte gifta mig där. Men jag hade tyckt att det skulle vara mysigt med ett utomhusbröllop på sommaren, jag har ju både vigselförrättare och kantor i släkten. Det hade dock varit mysigt att få ha på sig en sån där fin klänning nån gång. Alla flickor vill ju få se ut som prinsessor, även jag.
Åter till bröllopet, maten var god, talarna var många och tillsut blev det dags för bröllopsvals. Någonstans här när alla dansade omkring i ett kaos på golvet, ja det var inga "let's dance"talanger och alla dansade huller om buller, började mitt självförtroende att dala. Alla dansade inte och jag var en av dem som stod och tittade på. Jag tog inte heller för mig, jag hade väl bara kunnat ta mig en sväng om med brudgummen eller makanes man, det hade jag säkert fått. Samtidigt som jag stod och önskade att ingen bjöd upp mig, för att upptäcka hur ringrostig min vals var, så fanns det en liten önskan om att han skulle komma och bjuda upp mig och dansa en underbar vals med mig. Men nej, jag blev inte svept av mina fötter av någon snygg gentleman. Bordsherren försvann spårlöst när borden hade löst upp sig och ytan hade blivit dansgolv. Och när han skulle hålla sitt spontana tal vid tårtan så fanns han inte att hitta någonstans. Alla ropade men han var borta. När jag efter att ha käkat lite tårta och ringt till mamma om att hon skulle komma och hämta mig, sagt hej då till bruden, så började gå mot parkeringen. Och där stod han på sidan av huset och samtalde lite privat med den spralliga och glada sömmerkskan. Ja, ser man på, som det kan gå.
Efter lite allmän förvirring med rosblad och lyckönskningar, hittade jag en buss som skulle gå till festlokalen, hoppade på den och följde med strömmen. Det var väldigt fint ute på Saltholmen, ganska så kyligt i vinden på bryggan, så det tog emot att dra av sig jackan,trots att solen hade vänligheten att lysa. Jag stod länge med champangeglas i handen och blickade ut över hamninloppet medan hårstråna reste sig upp av kyla, jag är verkligen ingen välanpassad social festmänniska och är helt urusel på att mingla med folk jag inte känner. Tillslut kom limon med brudpar och tärnor, det blev skålar och hurrarop och sen var dags att sätta sig till bords och börja beta av den gedigna listan av talare och maträtter.
Jag var lite nerövs över mitt bordsällskap, men det artade sig bra. Hamnade i ett väldigt trevligt självunderhållande gäng och jag satt ofta och skrattade så tårarna sprutade över "flädervinet" som blev ett hett ämne. Nu är jag lite dålig på det där vem som skulle vara min bordsherre, han till vänster eller höger, men det blev naturligt att te sig till killen till höger, som var en ung, snygg rödhårig skåning. Killen som hade sjungt och spelat piano i kyrkan "Aldrig ska jag sluta älska dig". Sånginsatsen var mycket bra och väl utförd, fin röst :o). Det visade att killen var allartist, både sångare, skådespelare och standupkomiker. En man med många strängar på sin lyra.
Jag lyckades väl kanske inte imponera så bra på honom, vi kom väl aldrig riktigt in på något djupare samtal, även om vi hade ett gemensamt intresse för musik och teater och båda verkade känna den tyvärr frånvarande killen som skulle sitta mitt emot mig, en gammal klasskompis till mig som konstigt nog kände brudgummen, världen är liten. Alla eventuella samtal blev ju avbrutna av plingan och toastmastern som gjorde sig hörd stup i kvarten. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna i samtliga tal. Och jag kunde inte låta bli att tycka att bröllop är fasligt lika begravningar. För talen är så fina och man berättar så fint om personen och hur mycket man älskar den, precis som om man säger farväl och att man inte längre kommer umgås och ses nu när dem är gifta.
Det måste vara fint att sitta där och höra på hur älskad man är av alla, undrar om jag nånsin kommer att få uppleva det.
Jag blev lite avudsjuk såklart och fantiserade på hur det skulle bli om jag gifte mig med min skåning, ja alltså inte min bordsherre, även om det inte hade varit fel att gifta sig med honom heller, men min alldeles egna skåning. Det känns inte som vi skulle ha ett så stort bröllop ifall vi skulle gifta oss, det känns inte som jag känner så himla många och hans familj är ganska liten också. Jag har ju gått ur kyrkan, så jag får ju egentligen inte gifta mig där. Men jag hade tyckt att det skulle vara mysigt med ett utomhusbröllop på sommaren, jag har ju både vigselförrättare och kantor i släkten. Det hade dock varit mysigt att få ha på sig en sån där fin klänning nån gång. Alla flickor vill ju få se ut som prinsessor, även jag.
Åter till bröllopet, maten var god, talarna var många och tillsut blev det dags för bröllopsvals. Någonstans här när alla dansade omkring i ett kaos på golvet, ja det var inga "let's dance"talanger och alla dansade huller om buller, började mitt självförtroende att dala. Alla dansade inte och jag var en av dem som stod och tittade på. Jag tog inte heller för mig, jag hade väl bara kunnat ta mig en sväng om med brudgummen eller makanes man, det hade jag säkert fått. Samtidigt som jag stod och önskade att ingen bjöd upp mig, för att upptäcka hur ringrostig min vals var, så fanns det en liten önskan om att han skulle komma och bjuda upp mig och dansa en underbar vals med mig. Men nej, jag blev inte svept av mina fötter av någon snygg gentleman. Bordsherren försvann spårlöst när borden hade löst upp sig och ytan hade blivit dansgolv. Och när han skulle hålla sitt spontana tal vid tårtan så fanns han inte att hitta någonstans. Alla ropade men han var borta. När jag efter att ha käkat lite tårta och ringt till mamma om att hon skulle komma och hämta mig, sagt hej då till bruden, så började gå mot parkeringen. Och där stod han på sidan av huset och samtalde lite privat med den spralliga och glada sömmerkskan. Ja, ser man på, som det kan gå.
Kommentarer
Trackback
