kola

Det känns som det krävs extra mycket kraft för att ta sig av spårvagnen på korsvägen, kroppen känns tungt och sinnet upp och ner, har en orolig känsla i magen och ett lätt illamående djupt där inne. Jag skulle kunna fortsätta åka till Angered och tillbaka, jag är inte redo att gå av, jag är inte färdig i tanken. Jag går av och springer över hållplatsen till den där sexan, åttan och tvåan går. Trevar sakta fram till tavlan och konstaterar att sexan kommer om några minuter, ser en ganska söt kille som var med på fyran, funderar på hur gammal han är. Han är nog ganska ung. Dem snygga killarna man ser nuförtiden börjar bli yngre och yngre, för att jag blir äldre på något sätt.

Det sitter en kvinna och pratar i sin rosa mobitelefon när han och jag kliver på spårvagnen. Jag stoppar undan mitt månadskort och sätter mig på utkanten av ett säte och sjunker ner i mina tankar medan mina ögon granskar utsidan som skrider förbi. Går av på min hållplats och kvinnan med rosa mobil sitter fortfarande och pratar. Kalla isvindar biter mig i kinden när jag raskt börjar gå mot jobbet.
Tänker på en person, undrar om han är där idag, det stod att han skulle vara det och igår också, men då såg jag honom inte, han kanske är sjuk. tråkigt. Han brukar göra tillvaron lite lättare och roligare och klockan brukar gå lite fortare när han är där. Men nej, många platser gapar tomma åt det hållet.

Jag måste stänga av alla tusen tankar som snurrar i min skalle, så jag kan koncentrera mig på jobbet.
Får ett sms från min moster, min morbror ska opereras imorgon, han har en allvarlig sjukdom och januarikvällen känns än kallare och mörkare. Håller tummarna att allt går bra imorgon. Jag vill gråta lite.