Skönhet i form av en sparris
Jo, jag skulle vilja prata lite om skönhet och det som jag tycker är vackert.
Det är lite konstigt, för jag kan själv utifrån sett se på det jag tycker är vackert och undra varför jag tycker det är vackert. När blev jag så förtjust i just den stilen, eller den kroppsformen, vad är det som är så vackert, varför faller jag för just den sorten.
Andra streotypa vackra idealmänniskor kan jag tycka är vackra på okänsligt sätt. Visst det är en vacker människa men jag känner inget för den personen, det pirrar inte i magen och jag får inte lust att äta upp han hur vacker han än må tyckas vara. Det är en polerad yta som jag inte attraheras av.
Men dem där små söta sparrisarna jag faller för, det är svårt att ens förklara deras utseende på något bra sätt.
Jag tycker ju såklart att det är det vackraste jag har sett på jorden, det där svarta håret, även om det nu är färgat, det spelar mindre roll, men det är något visst med frisyren och dem där ögonen som man bara vill drunkna i. Och faktumet att även om han ser liten och tanig ut, så finns det visst muskler där under ytan, alldeles perfekt, helt lagom. Det finns ju så mycket annat man kan falla för också, den där speciella rösten, dialekten som får en att smälta, lukten, finns ingen som luktar så gott som just han. Det är ju personligheten också såklart, framförallt också.
Och kanske är det så att just alla som faller inom den kateogrin, alla som liknar den man älskar, dem blir också vackra, konstigt nog. Som t ex Ola rapace som ser ut som hans tvillingbror ungefär, ruggit lika så det pirrar i magen. Nu har jag iofs lagt min förälskelse för Ola lite på is, det var länge sen jag såg en walander eller allt om min buske. Tror inte att Ola är rätt för mig heller, dels pga att han redan har familj och barn och allt. Och även om man skulle var lockad att drömm om en kyss, så gör faktumet att han är storrökare, det lite mindre frestande faktiskt. Så Ola får förbli en dröm och bara det. Och alla andra små söta sparrisar som får det att pirra i magen får jag väl fortsätta att drömma om, det finns ju bara en äkta, en som spelar roll, en som man skulle kunna dö för.
Men det gör ju inget att det finns en söt sparris på jobbet som man vill käka upp, då blir det ganska mysigt att gå dit.
Det är lite konstigt, för jag kan själv utifrån sett se på det jag tycker är vackert och undra varför jag tycker det är vackert. När blev jag så förtjust i just den stilen, eller den kroppsformen, vad är det som är så vackert, varför faller jag för just den sorten.
Andra streotypa vackra idealmänniskor kan jag tycka är vackra på okänsligt sätt. Visst det är en vacker människa men jag känner inget för den personen, det pirrar inte i magen och jag får inte lust att äta upp han hur vacker han än må tyckas vara. Det är en polerad yta som jag inte attraheras av.
Men dem där små söta sparrisarna jag faller för, det är svårt att ens förklara deras utseende på något bra sätt.
Jag tycker ju såklart att det är det vackraste jag har sett på jorden, det där svarta håret, även om det nu är färgat, det spelar mindre roll, men det är något visst med frisyren och dem där ögonen som man bara vill drunkna i. Och faktumet att även om han ser liten och tanig ut, så finns det visst muskler där under ytan, alldeles perfekt, helt lagom. Det finns ju så mycket annat man kan falla för också, den där speciella rösten, dialekten som får en att smälta, lukten, finns ingen som luktar så gott som just han. Det är ju personligheten också såklart, framförallt också.
Och kanske är det så att just alla som faller inom den kateogrin, alla som liknar den man älskar, dem blir också vackra, konstigt nog. Som t ex Ola rapace som ser ut som hans tvillingbror ungefär, ruggit lika så det pirrar i magen. Nu har jag iofs lagt min förälskelse för Ola lite på is, det var länge sen jag såg en walander eller allt om min buske. Tror inte att Ola är rätt för mig heller, dels pga att han redan har familj och barn och allt. Och även om man skulle var lockad att drömm om en kyss, så gör faktumet att han är storrökare, det lite mindre frestande faktiskt. Så Ola får förbli en dröm och bara det. Och alla andra små söta sparrisar som får det att pirra i magen får jag väl fortsätta att drömma om, det finns ju bara en äkta, en som spelar roll, en som man skulle kunna dö för.
Men det gör ju inget att det finns en söt sparris på jobbet som man vill käka upp, då blir det ganska mysigt att gå dit.
Kommentarer
Trackback
