7,5 km det är ju nästan en mil
Det är som en inre magnetism har gripit tag i mig och jag saknar något jag aldrig haft, så nyfiken på mitt senaste byte. Kanske längtar jag bara så mycket efter den där drömmen som jag haft så länge.
Det känns som om det är dags nu och det borde vara rätt, snälla låt det vara rätt.
Det är som en inre hunger och jag känner mig lätt stissig och går på tå, okoncentrerad, vill inte riktigt jobba, vill inte göra något annat än sätta tänderna i det där bytet. Som lejonhonan som siktat in sig på ett byte, står beredd och väntar på rätt tillfälle att anfalla. Det låter brutalt, men det är det inuti det här huvudet. Jag är fortfarande hemlig bara Bella och Klubba som vet. Det är min hemlighet.
Idag var jag ute och sprang, tänkte bara springa runt Eklanda, det borde vara ungefär 5 km, när jag kom hade jag sprungit 7,5 km och hela kroppen var tung och slut och gjorde ont, det var den iofs när jag sprang också. Det var inte skönt alls att springa, så tuuungt och eländigt, men skönt att ha vinden i ryggen större delen av vägen, men jag sprang ju löjligt långsamt, jag får nog snart sluta säga att jag springer för genomsnittshastigheten var endast 6 km/h med tanke på att man i normaltakt går i 5 km/h. Så är mitt springade löjligt och ser nog ganska roligt ut, som i slowmotion.
Nä, det här går inte längre, stora skärpan nu. Jag får nog dra ner ambitonerna om att jag ska ut och springa hela tiden och ge mig ut på rediga långpromenader på morgonen med stavar. Ska jag klara av att springa Tjejmilen så där lätt och ljuvligt som jag vill, så gäller det nog att släppa allt det där extra bagaget jag går och släpar på.
Jag sitter och lyssnar på Christer nu på lunchen, vikarie är Johannes Berg, vilket är ett väldigt roligt namn om man tänker på att det finns en stadsdel i Göteborg som just heter Johanneberg utan S då, men är man tillräckligt road som en kola, kan man le åt det. Han är skåning vilket är bra ju, för jag gillar ju skånska, men hans skånska är lite lite för överdriven grötig nästan på gränsen att man retar sig på den. Jag vill ha Christer, hans röst är bäst.
Nu ska jag springa på toa för fyrtiofjärde gången idag känns det som.
Det känns som om det är dags nu och det borde vara rätt, snälla låt det vara rätt.
Det är som en inre hunger och jag känner mig lätt stissig och går på tå, okoncentrerad, vill inte riktigt jobba, vill inte göra något annat än sätta tänderna i det där bytet. Som lejonhonan som siktat in sig på ett byte, står beredd och väntar på rätt tillfälle att anfalla. Det låter brutalt, men det är det inuti det här huvudet. Jag är fortfarande hemlig bara Bella och Klubba som vet. Det är min hemlighet.
Idag var jag ute och sprang, tänkte bara springa runt Eklanda, det borde vara ungefär 5 km, när jag kom hade jag sprungit 7,5 km och hela kroppen var tung och slut och gjorde ont, det var den iofs när jag sprang också. Det var inte skönt alls att springa, så tuuungt och eländigt, men skönt att ha vinden i ryggen större delen av vägen, men jag sprang ju löjligt långsamt, jag får nog snart sluta säga att jag springer för genomsnittshastigheten var endast 6 km/h med tanke på att man i normaltakt går i 5 km/h. Så är mitt springade löjligt och ser nog ganska roligt ut, som i slowmotion.
Nä, det här går inte längre, stora skärpan nu. Jag får nog dra ner ambitonerna om att jag ska ut och springa hela tiden och ge mig ut på rediga långpromenader på morgonen med stavar. Ska jag klara av att springa Tjejmilen så där lätt och ljuvligt som jag vill, så gäller det nog att släppa allt det där extra bagaget jag går och släpar på.
Jag sitter och lyssnar på Christer nu på lunchen, vikarie är Johannes Berg, vilket är ett väldigt roligt namn om man tänker på att det finns en stadsdel i Göteborg som just heter Johanneberg utan S då, men är man tillräckligt road som en kola, kan man le åt det. Han är skåning vilket är bra ju, för jag gillar ju skånska, men hans skånska är lite lite för överdriven grötig nästan på gränsen att man retar sig på den. Jag vill ha Christer, hans röst är bäst.
Nu ska jag springa på toa för fyrtiofjärde gången idag känns det som.
Kommentarer
Trackback
