Jag hatar snö
Jag hatar snö, jo jag erkänner, jag hatar verkligen snö.
Hemfärden igår var en mardröm och jag undrade vad jag hade gjort för ont för att förtjäna detta helvete. Jag som var så glad och pigg innan jag åkte hem. Jag möttes av världens snöoväder, jag körde rakt mot stormen, det var hysteriskt kallt. Minusgraderna slog mot mina ben och mitt ansikte, tusenmiljoner snöspikar blästrade mitt ansikte, det var tillomed så att dem letade sig in under visiret och in i ögonen. Jag bet tag om min halsduk för att försöka skydda mina kinder lite, men det gjorde så jäkla ont, jag skrek hela vägen hem och tårarna sprutade.
Det är mindre roligt att åka moppe då, kan man säga. Jag bad till gud att det inte skulle vara halt på vägen, spände handen runt gasen och körde så fort jag kunde hela vägen hem, hade tur med ljusen, så det blev inte många stopp. Jag vet att man fryser mindre om man försöker slappna av, men det var svårt, hela kroppen vad spänd ut i fingerspetsarna och när jag kom hem var jag helt dränerad på energi, det var knappt så jag orkade upp för trappan och hela kroppen vibrerade av kyla. Jag tyckte såklart mycket synd om mig själv och kände mig totalt bedrövlig.
Satte mig i badkaret och tappade upp varmt varmt vatten, för att försöka återfå värmen. Men jag var kall enda in i märgen och jag ville att vattnet skulle koka, Jag ville sänka ner hela min kropp i det varma, låta det omsluta mig. Jag ville aldrig gå upp, jag som hatar att bada egentligen, jag blir så rastlös. Men jag skulle kunna ligga kvar i värmen i evigheter. Jag tänkte på bastun på fysiken som jag brukar gå in och torka mig i, där kan man bara vara i några minuter innan får värmeslag och rusar ut i kylan för att svalka av sig.
Snön fortsatte att plåga vårat landskap under natten och jag förberedde mig på att jag inte skulle kunna ta moppen imorgon utan kollade buss/tåg/spårvagnsmöjligheter. När jag drog upp rullgardinen imorse var allt vitt, överallt, vitt vitt vitt, några centimeter tjockt snötäckte som hade blåst upp i drivor lite här och var. Det snöade fortfarande för fullt och blåste. Jag kände mig inte direkt manad av att gå ut.
Det var äcklig blöt snö och det finns en risk att alla glada pulkabarn fastnar som frimärken i backen, det var dåligt skottat och man såg nästan ingenting för man fick snö i ögonen. Jag hoppades att bussar och tåg skulle gå som vanligt och inte bli försenade pga av göteborgs "första snö" i år.
Mp3spelaren och min girighet efter pengar och en gnutta arbetsmoral var det enda som fick mig att fortsätta kämpa mig iväg till jobbet i snögeggan.
Hemfärden igår var en mardröm och jag undrade vad jag hade gjort för ont för att förtjäna detta helvete. Jag som var så glad och pigg innan jag åkte hem. Jag möttes av världens snöoväder, jag körde rakt mot stormen, det var hysteriskt kallt. Minusgraderna slog mot mina ben och mitt ansikte, tusenmiljoner snöspikar blästrade mitt ansikte, det var tillomed så att dem letade sig in under visiret och in i ögonen. Jag bet tag om min halsduk för att försöka skydda mina kinder lite, men det gjorde så jäkla ont, jag skrek hela vägen hem och tårarna sprutade.
Det är mindre roligt att åka moppe då, kan man säga. Jag bad till gud att det inte skulle vara halt på vägen, spände handen runt gasen och körde så fort jag kunde hela vägen hem, hade tur med ljusen, så det blev inte många stopp. Jag vet att man fryser mindre om man försöker slappna av, men det var svårt, hela kroppen vad spänd ut i fingerspetsarna och när jag kom hem var jag helt dränerad på energi, det var knappt så jag orkade upp för trappan och hela kroppen vibrerade av kyla. Jag tyckte såklart mycket synd om mig själv och kände mig totalt bedrövlig.
Satte mig i badkaret och tappade upp varmt varmt vatten, för att försöka återfå värmen. Men jag var kall enda in i märgen och jag ville att vattnet skulle koka, Jag ville sänka ner hela min kropp i det varma, låta det omsluta mig. Jag ville aldrig gå upp, jag som hatar att bada egentligen, jag blir så rastlös. Men jag skulle kunna ligga kvar i värmen i evigheter. Jag tänkte på bastun på fysiken som jag brukar gå in och torka mig i, där kan man bara vara i några minuter innan får värmeslag och rusar ut i kylan för att svalka av sig.
Snön fortsatte att plåga vårat landskap under natten och jag förberedde mig på att jag inte skulle kunna ta moppen imorgon utan kollade buss/tåg/spårvagnsmöjligheter. När jag drog upp rullgardinen imorse var allt vitt, överallt, vitt vitt vitt, några centimeter tjockt snötäckte som hade blåst upp i drivor lite här och var. Det snöade fortfarande för fullt och blåste. Jag kände mig inte direkt manad av att gå ut.
Det var äcklig blöt snö och det finns en risk att alla glada pulkabarn fastnar som frimärken i backen, det var dåligt skottat och man såg nästan ingenting för man fick snö i ögonen. Jag hoppades att bussar och tåg skulle gå som vanligt och inte bli försenade pga av göteborgs "första snö" i år.
Mp3spelaren och min girighet efter pengar och en gnutta arbetsmoral var det enda som fick mig att fortsätta kämpa mig iväg till jobbet i snögeggan.
Kommentarer
Trackback
