En drake till
Dan drake har inga ögon, undra vad han ser med, han ser helt blind ut.
Trötthet smittar, reslust smittar och tatueringslust smittar.
Jag kollade lite på.. om jag nu kunde stava till det där jäkla tatueringsprogrammet, men min hjärna verkar ha tagit semester.. ja ni vet säkert Majämi ink ;o) Jag vill göra en ny drake på skuldran kanske. Kanske Thomas drake som flyger, tycker att den är så söt, har den fortfarande kvar på min postit. Men jag gillar inte att tatuera sig planlöst, det måste finnas en djupare innebörd, som en belöning, eller en milstolpe i livet.
Draken på min högra arm, som jag ibland kallar Tekla, hon har inget riktigt namn. Tekla är ganska dåligt, men helt klart ett draknamn. Jag tatuerade mig när jag gick massageutbildningen och var helt kär i min tatuerade kompis Mari. MC Mari. Inte kär som man är i pojkar, men helt uppslukad i våran vänskap som var väldigt kort och intensiv. Hon höll mig i handen och käkade apelsin medan jag plågade mig i en timme. Jag har aldrig ångrat draken, tycker den fortfarande är lika fin som när jag först såg den. Det är mysigt att ha den där, jag känner mig inte så ensam. Lite av en ny image, för när man är tatuerad så går det lite emot faktumet att jag är sååå snäll. Snälla rara flickor som min syster skulle aldrig drömma om att tatuera sig, för det är hemskt och fult och gör ont, dessutom fördärvar man sin kropp, hon skulle aldrig drömma om att tatuera sig.
Men jag har alltid var lite egen, varit en liten avstickare, tagit mina egna vägar. Gjort min tysta revolt genom att gå ur svenska kyrkan i gymnasiet för att jag tröttnade på prästernas eviga syndapåläggande i gudstjänsterna. Det finns inget syndigt i att vara en människa och leva sitt liv, varför ska vi be om förlåtelse för att vi finns och för våra tankar, det måste ju ändå varit "Gud" som skapat allt det där. Jag slutade inte tro på Gud när jag gick ur svenska kyrkan, det var mer så att jag började tro på min egen Gud och det som jag tyckte att hela kyrkorörelsen hade glömt av. Vad Jesus kom ner till jorden för att lära oss...KÄRLEK, allt handlar om kärlek. Inte dömma och fördömma, be om evig förlåtelse och syndapålägg.
Den som blev mest upprörd över att jag gick ur svenska kyrkan och tatuerade mig var... pappa?!
Jättekonstigt att han ens skulle bry sig men han är tydligen väldigt principfast i sina traditioner och konservativ, att allt alltid ska vara som det alltid har varit. Men dem gifte sig inte ens i kyrkan.
Mamma har alltid varit helt lugn i mina utsvängningar, kanske hade hon en gång samma drömmar och längtor som jag känner. Kanske är hon bara så tillåtande eller orkeslös att hon inte orkat bry sig. Vad hade det tjänat till att skälla och gorma på mig. Tydligen har jag alltid uppfattats som väldigt bestämd och envis. Orubblig i mina val. Det är inte så som jag har sett mig direkt. Tycker mest att jag är sårbar och påverkbar mot det mesta, när man väl hittar dem där svaga punkterna jag har. Ni vet dem sårbara portalerna, trycker man bara på rätt knappar så viker jag mig som en såndär trähund med tråd i, som man trycker in en knapp i botten och så slaknar den totalt.
Första draken handlade om självkontroll, att göra vad man vill och vad man känner för. Att ta ett steg i rätt riktning, att lita på sig själv. Att hit men inte längre, att klara av det omöjliga. Första draken var att börja definiera ut vem jag är och hur jag ser ut. Att våga och vara modig. Att ensam är stark för det mesta. Att våga vara ensam.
Trötthet smittar, reslust smittar och tatueringslust smittar.
Jag kollade lite på.. om jag nu kunde stava till det där jäkla tatueringsprogrammet, men min hjärna verkar ha tagit semester.. ja ni vet säkert Majämi ink ;o) Jag vill göra en ny drake på skuldran kanske. Kanske Thomas drake som flyger, tycker att den är så söt, har den fortfarande kvar på min postit. Men jag gillar inte att tatuera sig planlöst, det måste finnas en djupare innebörd, som en belöning, eller en milstolpe i livet.
Draken på min högra arm, som jag ibland kallar Tekla, hon har inget riktigt namn. Tekla är ganska dåligt, men helt klart ett draknamn. Jag tatuerade mig när jag gick massageutbildningen och var helt kär i min tatuerade kompis Mari. MC Mari. Inte kär som man är i pojkar, men helt uppslukad i våran vänskap som var väldigt kort och intensiv. Hon höll mig i handen och käkade apelsin medan jag plågade mig i en timme. Jag har aldrig ångrat draken, tycker den fortfarande är lika fin som när jag först såg den. Det är mysigt att ha den där, jag känner mig inte så ensam. Lite av en ny image, för när man är tatuerad så går det lite emot faktumet att jag är sååå snäll. Snälla rara flickor som min syster skulle aldrig drömma om att tatuera sig, för det är hemskt och fult och gör ont, dessutom fördärvar man sin kropp, hon skulle aldrig drömma om att tatuera sig.
Men jag har alltid var lite egen, varit en liten avstickare, tagit mina egna vägar. Gjort min tysta revolt genom att gå ur svenska kyrkan i gymnasiet för att jag tröttnade på prästernas eviga syndapåläggande i gudstjänsterna. Det finns inget syndigt i att vara en människa och leva sitt liv, varför ska vi be om förlåtelse för att vi finns och för våra tankar, det måste ju ändå varit "Gud" som skapat allt det där. Jag slutade inte tro på Gud när jag gick ur svenska kyrkan, det var mer så att jag började tro på min egen Gud och det som jag tyckte att hela kyrkorörelsen hade glömt av. Vad Jesus kom ner till jorden för att lära oss...KÄRLEK, allt handlar om kärlek. Inte dömma och fördömma, be om evig förlåtelse och syndapålägg.
Den som blev mest upprörd över att jag gick ur svenska kyrkan och tatuerade mig var... pappa?!
Jättekonstigt att han ens skulle bry sig men han är tydligen väldigt principfast i sina traditioner och konservativ, att allt alltid ska vara som det alltid har varit. Men dem gifte sig inte ens i kyrkan.
Mamma har alltid varit helt lugn i mina utsvängningar, kanske hade hon en gång samma drömmar och längtor som jag känner. Kanske är hon bara så tillåtande eller orkeslös att hon inte orkat bry sig. Vad hade det tjänat till att skälla och gorma på mig. Tydligen har jag alltid uppfattats som väldigt bestämd och envis. Orubblig i mina val. Det är inte så som jag har sett mig direkt. Tycker mest att jag är sårbar och påverkbar mot det mesta, när man väl hittar dem där svaga punkterna jag har. Ni vet dem sårbara portalerna, trycker man bara på rätt knappar så viker jag mig som en såndär trähund med tråd i, som man trycker in en knapp i botten och så slaknar den totalt.
Första draken handlade om självkontroll, att göra vad man vill och vad man känner för. Att ta ett steg i rätt riktning, att lita på sig själv. Att hit men inte längre, att klara av det omöjliga. Första draken var att börja definiera ut vem jag är och hur jag ser ut. Att våga och vara modig. Att ensam är stark för det mesta. Att våga vara ensam.
Kommentarer
Trackback
