Jag älskar min granne
Nej, min granne är ingen fysik person, jag pratar om skogen, ängårdsbergen.
Jag var lite trögstartad imorse, sov till nio och segade upp mig till soffan och låg och kollade på sjukhuset och rent hus. Konstigt nog kände jag mig inte så upplivad som jag brukar göra när dem har städat klart. Men jag tog ändå tag i mitt lilla hem. Samlade ihop allt skräp efter kalaset, drog på mig lite kläder och beslöt mig för att ta en tur till soprummet och en sväng till affären och ta en liten promenad i området.
Efter pantet (13 kr) drogs jag mot skogen, jag kan inte hjälpa det, det är som om jag sugs in.
Jag gick förbi en man i shorts med en stor svart hund. Han var så jäkla rolig. Mannen kastade iväg en bollgrej och den stora svarta hunden, lycklig över att komma ut och leka skuttade glatt ut på gräsmattan, men lite korkad verkade han vara, han såg inte vad bollen landade och stannade upp på gräsmattan och tittade uppgivet på husse. -Men vad tog den vägen? ha ha, den minen. Sen sprang han runt och letade jättelänge utan att hitta bollen, som bara låg någon meter ifrån honom. ha ha... Härligt. Kanske lite tidigt för shorts, men det var riktigt varmt, jag förvånades av hur varmt 7 grader kunde kännas, det var nämligen det som termometern i köket visade.. i skuggan förvisso. Jag gick ut med två tröjor istället för jackan, visste att det skulle bli ännu varmare när jag började traska.
Jag gick in på samma ställe som förra gången, nu kände jag ju till stigen och var inte så orolig. Jag gick där och lyssnade på min mp3 spelare samtidigt som jag hörde fåglar kvittra och bäckar porla, det luktade fantastiskt gott i skogen, jord, trä, gräs allting. Jag blev helt ruslyckig när jag trampade fram och jag var så uppe och inne i mig själv i skogen att jag missade avstickaren uppåt i skogen, fortsatte glatt gå en lång bit tills stigen tog slut i ett bostadsområde?! hm, fattade ingenting. Fick vända tillbaka och tappade några minuters värdefull tid.
Stigen och skogen, upp upp upp...Jag hade väl en och en halv timma på mig lite drygt, att ta mig hem på och duscha och göra mig iordning. Hittade stigen uppåt i skogen och började klättra. Vad härligt det var att gå där, mitt mission i sommar måste bli att lära känna alla små stigar i den här skogen, jag ska bli expert.
Jag kramade ett träd och hejade på några glada myror som stod och stretchade benen på stigen. Skogen började vakna, nu var våren verkligen på gång på riktigt. Här ska jag springa, flyga fram i sommar på lätta ben. När det var en kvart-tjugo minuter kvar dog mp3spelaren, batteriet var slut. Men det gjorde ingenting. Jag hörde mina prassliga byxor, fötterna som trampade fram på stigen, det trummande ljudet som blir när man går på stigar som är underminerade av rötter, slafset när jag gick på dem blöta stigarna, bäckarna som porlade, fåglarna som kvittrade. Ja, det var härligt och jag samlade kraft och energi, det här är riktig healing, som att ta ett renade bad i lugn och stilla sjö eller doppa sig i ett svalkande hav.
Sköna röster
Här kommer den.
Killarna med dem absolut skönaste rösterna!
1. Kärestan såklart. Lätt utblandad skånska, helt perfekt.
2. Anders Larsson (keyboard i Streaplers, fd bandmedlem i date) hans röst smälter man bara av när man hör, det är nåt speciellt med den, djupet och hesheten. Mannen kommer från Mellerud så dialekten är mer åt Göteborska.
3. Christer, min nya älskling. Christer i P3 och Universal poplab) Har mycket fin och härlig både radioröst och sångröst. Christer får dela tredjeplatsen med en skåning, kan tyvärr inte nämna vid namn. ;o)
4-5. hm nu blev det svårt, det finns ju flera som kan få platsa på en fjärde-femteplats, men ingen som berör mig som dem här fyra killarna. Men på delad fjärdeplats kan vi ta.. men fasen kommer inte på vad dem heter. Peter Jöback och Sjumilaklivmannen, jo jag vet vad han heter, kommer bara inte på det nu, tillfälligt hjärnsläpp. Egentligen tycker jag väl inte att hans röst är så speciell, det är väldigt mycket Göteborska men för gammal kärleks skull Casper Janebrink i Arvingarna och även Lars Lasseman Larsson.
Till Stockholm
Jag längtar såklart oerhört mycket, det ska bli så mysigt att få träffa min käresta igen. Sist vi sågs var i december utanför hans hotell i kylan, jag hade jobbat sent och stod och väntade på att han skulle komma tillbaka från en jobbmiddag. Men det var helt klart värt all väntan i kylan.
Jag var på kör igår, och sjöng, eller gjorde iallafall ett tappert försök. Jag hade glömt hur jobbigt det var att lära sig nya låtar och sjunga i stämmor. Dessutom var jag inte direkt beredd på att jag skulle sjunga med vuxenkören och ett gäng okända damer. Men men, det gick ju bra, eller hyffsat, vet inte hur ofta jag kan komma, så det blir väl någon visit lite då och då. Blev helt hes av allt sjungande.
Inflyttningskalaset
Jaha, så när man äntligen hade tid och sätta sig ner och blogga, då kommer man inte in. Typiskt. Ja, jag överlevde helgen och mitt inflyttningskalas, det blev en succe, men var det värt all stress och ångest jag upplevde timmarna innan det började strömma in människor i min lägenhet. Jag kunde ha varit mer förberedd, allt hade varit lite enklare om jag hade förstekt kyckling och bacon och kokat pasta dagen innan, bakat rulltårtorna och osv. Och om jag inte så envist hade bestämt att jag skulle bjuda på nybakade bullar och bröd, inte köpa, ja,då hade jag sparat mycket tid. Men jag slår ett slag för det hemmabakade, det är mycket trevligare och mysigare och mer äkta och det är framförallt lukten jag var ute efter.
Jag började min söndag genom att stega upp klockan 6 (sommartid) (alltså 5 vintertid), det gick ju hyffsat okej och jag började så smått att dega ihop den första degen, ciabata och under tiden den jäste drog jag igång deg nummer två, grekiskt lantbröd. Det var mycket jäsning men jag hade att göra hela tiden, han springa och duscha däremellan också. Ciabatabrödet krävde tråkigt nog 2 omgångar i ugnen för det var åtta bröd, tyvärr blev dem inge bra alls, jag hade förväntat mig att dem skull jäsa, men dem var lika platta som när jag körde in dem i ugnen, platta och hårda. Bättre lycka med det grekiska lantbrödet som blev riktigt bra.
Sen var det bara att sätta igång med bullbaket, det var det som skulle ta mest tid misstänkte jag. Samtidigt som jag stod och hällde ner degvätska i skålen insåg jag att det var helt fel att göra en dubbelsats, min bunke var alldeles för liten och min stackars elvisp alldeles för billigt dålig. Vi kämpade på, jag och elvispen och hällde ner mjöl och degade tills degen nådde kanten. Alla som har bakat vet att deg jäser, det var inte hållbart för fem öre, jag skulle haft deg över hela bänken. Jag bytte till min stora bålskål. Geggade ihop kanelgoja, förberedde plåtar, slängde ihop två rulltårtor. Sen var det dags att börja kavla och dega, jag gjorde två mega långa kanelormar, fort fort fort, så snabbt har jag aldrig bakat. Klet klet, och sen skära upp dem små bullarna, kniven var inte tillräckligt vass så det blev lite komplikationer på vissa bullar. Fyllde en oändlig mängd plåtar, 6 stycken i alla fall och bullarna bredde ut sig och blev stora. Tvyärr hände något i proccessen mot dem perfekta bullarna för efter pensling och ugntillvaro, blev dem inte så fluffiga och goda som dem hade potential att bli. Ja, alla bullar blev inte misslyckade och dem fick hyllningar i alla fall, men några blev lite platta och välgräddade.
När jag hade ryckt ut sista plåten ur ugnen klockan var runt elva, lillebror kom och hjälpte mig att bära ner lite grejer till källaren och hämtade upp extra stolarna, jag började akutsteka kyckligen som jag hade stått och hackat upp, den skulle ju svalna tills jag la i den i salladen. När kycklingkrisen var avklarad började jag panikhacka sallad, jag var så superstressad och hade adrenalinet på topp. Syrran kom med alla sina låneungar och ville börja steka korv i köket. När jag öppnade kylen och skulle ta ut någon grönska blängde baconet på mig och jag drabbades av lite lätt kalasångest. FAN, det hade jag helt glömt. Satte syrran på att steka bacon medan jag fortsätta att hacka sallad. Råkade öppna mitt skafferi och såg hur pastan tittade ner på mig från översta hylla, FAAN. Panik panik. Slängde på en kastrull med vatten. Telefonen ringde dessutom stup i kvarten. Diskhon började försvinna under all disk och bordet var inte iordningställt. Tillslut hade jag hackat klart all sallad. Syrran hade räddat bacon och pasta som stod och svalna. Kycklingarna som hade stått i vägen hade i panike åkt in ugnen som fortfarande var varm efter all bakning, och dem hade inte alls svalnat, men jag slängde ner dem ändå och hoppades på det bästa.
Jag hade inte suttit eller kissat eller gjort något annat än att stressa runt i köket sen klockan sex, så tjugo i ett drog jag på mig lite smink, fick iordning bordet. Sa hejdå till lillebror och skickade med honom sallad, bröd och bullar. Vinkade av syrran som tog sina barn och åkte. Mamma hade precis kommit med kaffekokare och muggar och sånt, jag började vispa grädde och försökte få klart mina påskbakelser och sen började strömma in folk. Farmor kom först med pappa och tätt följd av min faster och hennes familj, en liten stund senare kom ett par gamla bekanta som bor i mitt område, redan här började bli lite fullt med folk, och jag försökte vara en god värdinna samtidgt som jag försökte göra klart mina bakelser. Jag ville vara överallt. Jag var hungrig och snurrig men kunde inte äta för magen var så stressad. Sen kom syrrans kompis och ett par bekanta till mamma och pappa, jag började bli lite stressad över att det skulle bli så fullt att vi inte fick plats. Skulle alla komma hade man haft ca 2 kvadratmeter var att vara på. Sen kom min moster och tillslut min morbror och hans familj. Nu var vi uppe i 18 stycken. Svettigt värre, fönstrena i köket var öppna men jag fick öppna dem i stora rummet också.
Det hade nog varit ganska mysigt om jag hade kunnat koppla av och slappnat av lite mer. Men jag kom inte fram någonstans, sprang mellan stora rummet och försökte öppna presenter, samtidigt som jag ville visa runt i lägenheten, prata med alla och fylla på sallad och se till att alla hade mat och efterrätt så det räckte. Tillslut började dem första trappa av och vi blev minus 4, och det gick nästan att andas igen. Sen droppade resten av i en strid ström och min kompis kom. Mamma och pappa åkte. Och efter fyra timmars kaos kunde jag sätta mig ner och pusta ut med makane och käka lite. Det var mysigt, vi satt och snackade en stund, sen åkte hon också. Jag blev ensam kvar i min lägenhet och slänge mig i soffan och orkade knappt röra ett finger till. Slog på tvn lite och kollade när käraste filmade lite. Sen var det en halvtimma tills skärgårdsdoktorn började så jag plockade undan lite, diskade och torkade av. Mamma kom förbi och hämtade lite bullar och bröd.
Jag såg halva skärgårdsdoktorn ostört innan käresta ringde och pratade lite, när vi hade lagt på kom syrran tillbaka efter dansen, hon ville käka lite till. Hon åkte hem strax innan Wallander började. Jag upptäckte att jag inte alls hade sovmorgon idag, så det var bara att göra sig klar för sängen och ligga där och kika på Wallander, prata i telefon och data lite. Innan jag föll i djup sömn.
Saluhallen
Sol idag igen, började dagen med att kolla på städprogrammet på fyran, och sen gick jag över till Doktorn kan komma, samtidigt som jag gick runt och pillade med diverse saker. Passade på att springa ner till källaren med lite grejer, bokade tvättid och slängde skräp, innan jag stack in till stan på ansiktsbehandling.
Innan jag tog spårvagnen hem igen, så hann jag in på hemtex och köpte en jättemysig morgonrock i vårgrönt, ett nytt duschdraperi, och en tandborstmugg. Hittaden en fin rosa tvålpump på lagerhouse och döskallar till badkaret, så man inte halkar och lite fina såna där stora påsväskor som man kan bära tvätt i.
Slutligen sprang jag igenom Saluhallen och köpte te, och när jag var där inne kom jag och tänka på en av dem mest underbaraste dagarna i mitt liv, för den involverade nämligen Saluhallen. För fyra år sen ungefär på hösten i oktober-november mötte jag en rar kille på Göteborgs centralstation, han hade tagit tåget ner från Stockholm. Han kom emot mig, han hade en tjock jeansjacka och keps. Jag hade på mig en jättefin silkig långärmad tröja med brodyr på magen och håret var nog uppsatt i kanelbullar. Vi möttes i en kram och gick hand i hand därifrån till hotellet han skulle bo på. Vi fortsatte dagen med att gå runt hand i hand på göteborgs gator och jag var så stolt över att jag hade hittat en, känslan av att gå hand i hand med han var helt obeskrivlig och jag hoppades att någon jag kände skulle se mig och honom tillsammans. Jag tillsammans med denna fina kille.
Vi gick till Kungsgodisaffären och köpte salta K'n och sen gick vi in och luktade i Saluhallen och där mitt i gången pussades vi, minnet börjar flagna lite, minns inte om det var en puss eller kyss, men jag skulle nog gissa mer på puss faktiskt, när jag tänker efter ordentligt. Det var en av dem lyckligaste dagarna i mitt liv. Pirrar i hela kroppen när jag tänker tillbaka.
Lite vårkär
Jag blev sådär härligt vårkär när jag promenerade sista biten till jobbet och jag kunde inte låta bli att tänka på min käraste och den här fantastiska sommaren vi skulle få. Hoppas ju såklart att han blir uppbokad på det där långa jobbet, men mellan jobben så ska jag åka upp till stockholm så mycket jag kan och åka vattenskoter. Hoppas att han kommer ner och hälsar på mig i min nya lägenhet också.
Jag blir så glad av att tänka på honom, pirrar i hela kroppen, han är verkligen världens världens finaste.
Imorse pillade jag ordning lite i lägenheten, ställde fram saker som ska slängas och sånt som ska ner i källaren, ska nog fixa det när jag kommer hem, sen ska det dammas och dammsugas, tvättas golv. Fixa den där sista lilla fogen också och silikonen. Men nu är det nära, så nära. Golvet är lagt och det känns som en milstolpe. Pappa ska hjälpa mig med det sista på fredag, behöver lite kvartstav i ek och en list till tröskeln. Lite elpill kvar också och fönsterbrädan, men det är ju bara små detaljer, helheten är underbar och helheten är klar, ska bara röja undan det sista av pappas skruvar och verktyp. Äntligen kan man andas ut och börja leva, inga måsten kvar.
Bara träna och laga mat och må bra.
Ser fram emot den stora inflyttningsfesten på söndag, det ska bli trevligt att visa upp resultatet och min talang för inredning. Har ju fått lite hjälp av syrran, men det mesta är mitt verk både i tanke och handling.
Jag ska ta mig en tur med kameran nu när det är riktigt klart, ni har ju inte sett köksgolvet än.
Totalt kaos
Parkeringen var slirig och en bit ut till stora vägen, jag körde med båda fötterna i marken. Mest irriterande är den där jäkla spegeln som hänger och dinglar, jag förstår inte varför just den har lossnat nu.
Vägarna var rena och det gick bra att åka till jobbet, blev dock lite orolig över att motorn högg så, jag hoppade fram. Jag hade gott om tid på mig och jag hade behövt tanka, men infarten till macken var en sjö av snömodd några decimeter djup, fortsatte fram och kom i god tid till jobbet. Väl där trodde jag inte mina ögen när jag tittade ut genom fönstret efter en stund och snön bara vräckte ner igen, det här är ju löjligt, tänkte jag.
Jag har sedan länge konstaterat att det inte lönar sig att bli arg över vädret, men det känns ju så hopplöst. Jag kommer inte kunna ta moppen hem idag, den får stå kvar på jobbet och vila i garaget. Attans.
En dag till
Stämplade bort mina sista slantar på busskortet dagen innan löning och tur var väl det för strax innan jobbet kom det på civilbiljettkontrollanter. Första gången jag har varit med om det..fattade inte först var det var, trodde att det var någon sunkig gubbe som vilje sälja nåt eller göra reklam. Han körde upp idbrickan i nyllet på mig, jag satt ju djupt inne i sista mannen på jordens värld. Nu har jag nio kronor och några slantar att ta mig hem på om inte pappa kommer och hämtar mig, han har ju lovat att vi ska försöka lägga klart golvet idag, men måste ha en kofot så vi kan lyfta på skåpen.
Solen plirrade i ögonen på mig och jag var glad att solbrillorna låg i väskan. Göteborg hade redan hunnit vakna så smått när tåget rullade in på stationen, det var fullt med folk på centralen som...kanske skulle åka hem efter påskhelgen hos vänner och bekanta. Det luktade kaffe och frukost. Jag är glad över att jag är halvvägs in i min mastodontarbetsvecka, nu är det bara fyra arbetsdagar kvar innan min långhelg. Men fyra dagar är ändå ganska mycket också, hoppas det går fort.
Förfrusen
Nej, det är inget som jag gillar speciellt mycket, att frysa. Det känns som det är något jag har gjort väldigt mycket dem senaste dagarna. Imorse var det tolv minusgrader och moppen fick stanna hemma, det var inte ens värt ett försök, för gasen frös fast igår både på dit och hemvägen och då var det bara sex minusgrader.
Jag lyckades även missa min buss och fick vänta 20 min på nästa buss, passade på att samla ihop lite steg och gick tre hållplatser. Det var ju svinkallt men soligt iallafall. Jag hade paltat på mig alla möjliga kläder för att slippa att frysa. Det hjälpte dock inte igår när jag fick stickningar i hela kroppen när jag körde, och jeansen stod nästan för sig själva, helt stela av kyla, kunde inte böja på fingrarna förrän efter flera minuter och jag blev inte varm på hela dagen förrän jag somnade i ett hett bad vid elvatiden på kvällen.
Var är min vår, var är min värme, vem beställde denna eländiga köldknäpp som sätter käppar i hjulet för mig.
Det är ju onödigt att bli arg på något man inte kan påverka, jag blir bara trött. Jag förstår inte varför jag måste bo i det här kalla landet, som är helt obeboligt när vintern bestämmer sig för att dyka upp. Hade det varit mening att vi skulle bo i ett sånt här kallt klimat så skulle vi väl haft päls eller...
Jag hatar snö
Hemfärden igår var en mardröm och jag undrade vad jag hade gjort för ont för att förtjäna detta helvete. Jag som var så glad och pigg innan jag åkte hem. Jag möttes av världens snöoväder, jag körde rakt mot stormen, det var hysteriskt kallt. Minusgraderna slog mot mina ben och mitt ansikte, tusenmiljoner snöspikar blästrade mitt ansikte, det var tillomed så att dem letade sig in under visiret och in i ögonen. Jag bet tag om min halsduk för att försöka skydda mina kinder lite, men det gjorde så jäkla ont, jag skrek hela vägen hem och tårarna sprutade.
Det är mindre roligt att åka moppe då, kan man säga. Jag bad till gud att det inte skulle vara halt på vägen, spände handen runt gasen och körde så fort jag kunde hela vägen hem, hade tur med ljusen, så det blev inte många stopp. Jag vet att man fryser mindre om man försöker slappna av, men det var svårt, hela kroppen vad spänd ut i fingerspetsarna och när jag kom hem var jag helt dränerad på energi, det var knappt så jag orkade upp för trappan och hela kroppen vibrerade av kyla. Jag tyckte såklart mycket synd om mig själv och kände mig totalt bedrövlig.
Satte mig i badkaret och tappade upp varmt varmt vatten, för att försöka återfå värmen. Men jag var kall enda in i märgen och jag ville att vattnet skulle koka, Jag ville sänka ner hela min kropp i det varma, låta det omsluta mig. Jag ville aldrig gå upp, jag som hatar att bada egentligen, jag blir så rastlös. Men jag skulle kunna ligga kvar i värmen i evigheter. Jag tänkte på bastun på fysiken som jag brukar gå in och torka mig i, där kan man bara vara i några minuter innan får värmeslag och rusar ut i kylan för att svalka av sig.
Snön fortsatte att plåga vårat landskap under natten och jag förberedde mig på att jag inte skulle kunna ta moppen imorgon utan kollade buss/tåg/spårvagnsmöjligheter. När jag drog upp rullgardinen imorse var allt vitt, överallt, vitt vitt vitt, några centimeter tjockt snötäckte som hade blåst upp i drivor lite här och var. Det snöade fortfarande för fullt och blåste. Jag kände mig inte direkt manad av att gå ut.
Det var äcklig blöt snö och det finns en risk att alla glada pulkabarn fastnar som frimärken i backen, det var dåligt skottat och man såg nästan ingenting för man fick snö i ögonen. Jag hoppades att bussar och tåg skulle gå som vanligt och inte bli försenade pga av göteborgs "första snö" i år.
Mp3spelaren och min girighet efter pengar och en gnutta arbetsmoral var det enda som fick mig att fortsätta kämpa mig iväg till jobbet i snögeggan.
Pyspunka
Sen några okänningar på msn, typ Håkan, sen kommer jag inte ihåg fler.
Jag är lite orolig för vädret i helgen, det varnas för fulla muggar på aftonbladet, det ska tydligen börja snöa under kvällen och natten. Håller tummarna att det är uppehåll en timme till. Hallå, dessutom har jag fått pyspunka på moppen, aj aj aj inte bra, jag vet inte vad jag ska göra mer än att pumpa däcket stup i kvarten. Jo, jag fattar ju att jag måste laga punkan men jag vet inte hur, det är ju inte lika lätt som att laga punka på cykeln. Funderar på om pappa kan, han kan ju det mesta, eller om jag ska bli tvungen att lämna in moppskrället på service. Kanske inte direkt är helt fel heller, kanske behöver lite ny olja och så, men det är så fasligt långt ner till Kungsbacka och dyrt och jag klarar inte att vara utan moppen heller. Min hastighetsmätare har gått sönder också, jag vet inte om det går att laga, det brukar nog inte gå. Undra om jag har gasat för mycket..
Det är nog snart dags att köpa en ny moped känner jag, det är många fel som börjar hopa sig. Tillåt mig räkna upp.
Moppediagnos:
* Tejpade blinkers på höger sida, efter att moppen blåste omkull utanför pizzerian en stormig dag. Dem funkar ju men det är ju inte så snyggt. jag är lite för det vackra och estetiska, gillar inte tejpade saker även om det är kärestans gaffatejp, det gör det hela lite enklara att acceptera. Dem är tejpade väldigt fint iallafall.
* Låset till moppen är helt utmejslat och uppklippt av pappa, efter att låset hängde sig och var helt omöjligt att få upp och jag kom inte åt tanklocket. Bygeln vägrade att lossna trots att vi hade klippt upp låset.
* Hastighetsmätaren trasig
* Pyspunka på framdäcket
* bromsskivelåset trasigt
* Avgasröret har börjat rosta av allt salt.
* Sätet är illa tilltygat, skulle vilja ha ett nytt
* Ena kåpan på höger sida har lossnat efter alla åkturer i pappas bil.
* Har ett konstigt oidentifierat skrapljud när jag kör, kan inte riktigt säga varifrån det kommer, trodde först att det var mitt väsksmyke som skrapade mot plasten när jag skumpade fram, men nu bytte jag väska och fick samma ljud när jag körde fort. Mycket märkligt.
* Den är ganska hoppig och skuttig när man gasar upp vid rödljud.. man liksom hoppar fram.
Ja, man blir lite trött på moppen ibland, men jag är glad så länge den rullar, den är ett oslagbart transportmedel, vet inte vad jag skulle göra utan den.. Eller jo. bli förbannad på bussar och spårvagnar eller cykla.
Vårdagsjämning
Jag tänkte börja med en ny tradition, precis som vid nyår, borde man ju göra ett slags bokslut på sitt 26 åriga liv. Det hände ganska mycket som är värt att nämna. Första halvan av året var väl kanske inte så händelserik, jag jobbade på mitt dagis i köket och städade och lekte med mina goa ungar. Tränade på fysiken och var väl ganska nöjd men aningens rastlös, hade jobbat där ett tag nu och började leta efter något annat att göra. Bostad hade jag letat efter i länge utan resultat. I januari blev jag av med min andra handslägenhet och fick flytta hem till syrran, eftersom vi på julafton hade haft värsta grälet med våran pappa angående att jag ev. skulle behöva flytta hem igen. Vi pratade inte med varandra på över tre månader. Men det rann ut i sanden till påsk när vi skulle äta påskmiddag tillsammans. Det var jag som var ämnet i grälet men min syrra drog lasset.
I maj blev lägenheten under syrrans ledig för ett nytt andrahandskontrakt. Jag tog den och flyttade ner, det var så skönt att ro om sig själv och stänga dörren om sig, även om det var ganska bekvämt och mysigt att ha syrran på armlängsavstånd. Lägenheten var döskruttig när jag flyttade in och det krävdes en hel del renovering, jag rev bort den illgröna strukturtapeten i stora rummet, målade om i nån ljus sandaktig färg, jag rullade ihop den hemska äckliga plastmattan som var helt totalt vidrig och la in ett billigt ikeagolv. Jag målade köket och tapetserade en fondvägg, målade om i hallen och fixade och fejjade. Köpte min första egna soffa och ett skrivbord. Jag fick ärva mammas och pappas gamla sovrumstv och jag köpte min första egna dator!!!
Min älskade Dell. Ja, livet förändrades ganska drastiskt när vi träffade varandra, jag var så lycklig över att den var min alldeles egen. Min käresta hade hjälpt mig plocka ihop den så att den skulle bli helt perfekt för en kola.
Min sommarsemester från dagiset spenderade jag jobbandes i hamnen, så det var med dem pengarna jag sedan kunde pröjsa för min dator. Hösten kom och jag letade allt mer inensivt efter något annat att pyssla med. Bara för att göra något började jag läsa matte c på komvux i en bisarr dröm att få bli flygledare. Men hastigt och lustigt innan jag kommit in i matten ordentligen så dök mitt riktiga jobb upp och jag hoppade på utan att tveka. Sa upp mig med extremt kort varsel och började med utbildning.
Brosan fick också fast jobb efter han tog studenten och han började leta efter en egen lägenhet, han fick lån och köpte sig ett litet kryp in. Mina år på boplats hade inte gett någon frukt så jag gick också till banken och frågade om jag kunde få lån. Det fick jag och bara inom en månad efter att ha varit och kollat på tre-fyra lägenheter hade jag nappat på en som jag vann budgivningen på. Så i februari flyttade jag in och den här månaden ska jag börja betala av mina räntor, vilken tillfredställelse.
År 26 blev ett givande år, vad kommer hända under mitt 27'e år?!
Kommer jag övertyga min käresta om att vi hör ihop och kan lova varandra lite mer en vänskap, ska jag träffa kärleken bli med barn, skaffa familj. Eller kommer bara livet flyta på i sitt lilla ekorrhjul. Kommer jag att resa någonstans, hur blir sommaren?! Hur många kommer på inflyttningsfesten i slutet på mars? Kommer jag nå mina mål en gång för alla? Ett år fyllt av frågor och undringar, drömmar och fantasier, ingen vet hur det blir, inte ens jag.
Hipp hipp hurra
Jag minns en gång när jag fick en tv med video i, den fungerar fortfarande och är utlånad till syrran, då blev jag nog riktigt glad. En annan fin födelsedag firade jag i Norge med min bästa kompis, vi var på skidsemester och jag fyllde 18. Min mamma hade skickat med en present, ett jättefint guldhalsband med en nallebjörn, den har jag forfarande kvar och på mig ibland, fick även champangefrukost på sängen, det var redigt lyxigt.
Men imorse när jag vaknade upp kom det ingen och sjöng, jag sjöng själv "ja må jag leva" några gånger, för att göra dagen lite extra speciell. Jag vaknade klockan sju av ett mitt första grattismms från min moster och morbror. Dem hade även skickat ett litet paket till mig igår, ett litet nallebud och jag ber så ootroligt nyfiken vem avsändaren var. Först hade jag bestämt att jag ville öppna den på morgonen men nyfiken tog överhanden och jag pillade upp den lilla boxen på kvällen, en liten söt nalle med regnkläder. :o) Hur glad blir man inte för det.
Fick ett till grattismms av mamma med ett gäng påskkärringar på, gulligt.
När jag hade vaknat klart och kollat på Dawson's creek och sjukhuset, drog jag på mig lite kläder och åkte till fysiken och tränade, kändes mycket bra.
När jag kom hem gick jag till affären och pantade lite burkar och köpte mjöl, socker, ägg, bakpulver, sylt och vaniljsocker, dock inte bakplåtspapper. Det kom jag på när jag gick ifrån affären och jag vet att jag har haft papper, men hade ett vagt minne att jag lånat ut dem till syrran. Jupp, i lådan låg det inga. Äsch det går nog ändå, det stod ju så i kokboken, så jag smörade en plåt och strödde ut lite mjöl på den. Jag hade tänkt att baka en rulltårta till mina arbetskamrater, vi skulle ha teammöte idag och då kunde man ju bjussa på nåt hembakat när man ändå fyller år. Konstaterade tyvärr att min nya blender inte riktigt klarade av uppgiften att få ägg och socker just så fluffigt som jag ville ha det, dessutom lukta motorn bränt och jag konstaterade återigen att OBH Nordica inte alls verkar vara ett märke med kvalite, dem bara lossas, i själva verket är det leksaker dem säljer. *besviken* Men den är rosa och fin, så jag får ha den till att blanda lättare saker med.
Smeten blev bra, lite för kletig kanske, inte så rinnande som den brukar vara. Det stod att man skulle ha kaffegrädde i, men det har jag aldrig haft i rulltårta, så jag sket i det, mest för att jag tror att en i mitt team inte äter mjölkprodukter och det gör ju inte jag heller. Kletade ut hela härligheten i plåten och gräddade i dryga fem minuter tills ytan hade blivit gyllenbrun. Smeten täckte inte hela formen så kanterna hade blivit brända, men dem skar jag bort. Nu till det avgörande, skulle den lossna. Vände på hela plåten över aluminumfolie, efter lite bank och skak, landade hela kakan på det sockerbeströdda foliet. Yes! Den var lite varm så jag lät den svalna några sekunder.
Men var den inte lite väl hård och krispig...
Jag kletade ut sylt och skulle till att rulla ihop den, men det gick mindre bra, den var stel som ett knäckebröd och det gick inte alls smidigt att får den att rulla, så som rulltårtor ska göra. Ytan sprack och bröts sönder ju mer jag rullade. Och jag insåg ganska så omgående att den här katastrofen ville jag inte bjuda mina arbetskollegor på. Man har ju ett rykte att leva upp till, med generationer av bagare i ryggen. Och inte hade jag tänkt att ha den hemma heller, för då hade jag säkert tjorvat i mig hela. Så jag gjorde det enda rätta. Jag åkte hemifrån lite tidigare och drog upp till Balltorp för att lämna rulltårtan till påskkärringarna istället. Hoppas dem blev glada, jag hann bara rusa in och ut.
Våran teamledare hade dessutom redan köpt fikabröd, så det var ju tur att inte jag kom med rulltårta också, för då hade vi rullat därifrån. Så nu sitter jag på jobbet och firar min födelsedag enda till klockan tio ikväll. Pappa ringde och grattade mig precis innan jag började och min gamla vän från Gävle skrev ett sms på förmiddagen, alltid trevligt att veta att det finns lite folk som tänker på en. Syrran ringde också när jag var i balltorp på tårtleverans och min käraste bombaderade mig med 6 grattissms vid midnatt. Så man kan väl säga att jag har blivit tillräckligt uppmärksammad och hyllad idag. Det räcker nog bra iallafall.
Lycka
När jag gick ut på min promenad idag runt nio tiden när jag hade mornat klart i sängen och unnat mig lite sovmorgon, sken solen och himlen var klarblå, luften frisk och klar och jag började traska runt kvarteret. Jag blev omkörd av en bil som höll på att övningsköra och kom och tänka på när jag höll på och traggla min körning. Jag avverkade fyra körskolor. Först Hedens körskola i Göteborg, sen intensivkursen i Karlsborg med körskolelärarna som behövde praktik. Sköna Eddie från Norge, glömmer jag aldrig, vad kul vi hade. Sen var det körskolan i Farsta efter min första misslyckade uppkörning och sen körskolan vid mariaplan efter min andra misslyckade uppkörning. Sen tog det ytterligare ett försök innan jag lyckades ta körkortet i Solna.
Det var ju spännande eftersom jag aldrig hade varit i Solna och kört och inte hade en aning om var vägverket låg, nu brukar jag hitta ganska bra med hjälp av diverse kator och förberedelser, men just den dagen lyckades jag ta fel vagn på blåa linjen och kom inte alls fram till rätt hållplats. Det blev en taxi i panik till vägverket, det händer hela tiden sa taxichauffören som tydligen var van att göra körningar till vägverket. Med andan i halsen körde jag omkring i Solna och jag vet att jag gjorde nåt fel, jag borde nog inte fått körkortet. Det var bara några dagar innan julafton och jag hade gett upp för länge sen. Trodde bara att alla körkontrollanter var inprogrammerade på "Tyvärr du fick inte godkänt". Körkontrollanten hade en handledare med sig i bilen och dem gick ut och konfererade innan dem berättade vad dem hade kommit fram till. Det var nog en av mina lyckligaste dagar i livet. "Du är godkänd" Jag var godkänd, jag klarade mig, jag kan köra bil, jag får köra bil, jag får mitt körkort. Vilken julklapp!!!
Sviktande självkänsla
Jag hade tagit på mig ganska så bekväma härliga kläder i form av mina gråa byxor, ett vitt linne och en turkos kofta, hade dock inte hunnit/orkat sminka mig, det händer inte så ofta. Drack mycket vatten och hann därigenom med ganska många toalettbesök under eftermiddagen och för varje gång jag gick in på toaletten sjönk min självkänsla, konstigt nog. Jag tyckte att jag såg allt tjockare ut och kläderna var fula och jag kände mig grå och dassig och frisyren helt fel och eländig, ansiktet glåmigt och osminkat, ögonbrynen buskiga. Jag har ingen direkt förklaring till den här sviktande självkänslan eller varför den dök upp. Jag brukar vara ganska nöjd med mig själv och inte tänka så mycket på hur jag ser ut för jag tycker oftast att jag ser ganska bra ut, jag har fina kläder och har alltid tyckt att smink är sak samma, jag är naturligt vacker, smink är bara bonus jag unnar mig ibland.
Kanske är det för att jag sitter på en sån plats att jag ser många av mina tjusiga kvinnokollegor springa förbi mitt skrivbord, dem har fina kläder, dem är smalare och längre och är välsminkade. Men är man verkligen så påverkbar, varför bryr man sig så egentligen. Nä, egentligen har jag inget bra svar eller någon vettig anledning till varför självkänslan sjönk, men kanske att jag ska hinna kleta på lite smink imorgon innan jag halkar iväg till jobbet.
Snö?! vad hände...
Vår i luften
Kopplade av totalt i soffan med melodifestivlen och slumrade till lagom till att svenska folket skulle ge sina röster. Så jag missade slutet, vaknade av Perelli stod och skråla, ja hennes låt var väl okej, men hon känns lite gammal och använd. Jag är ganska likgiltig, jag tyckte att det var många låtar som höll hög klass. Mina personliga favoriter var Sibel och Amy, fast jag visste att dem inte skull räcka till final. Sibels röst är helt fantastisk och jag fick rysningar i hela kroppen när hon sjöng. Amy är en så härlig liten person, man blir glad när man ser och hör henne. Jag tyckte inte att det var något fel på Nordmans låt heller, eller Rongedahl. Sanna, Linda, Frida och BWO var väl också ganska okej. Tyckte att startfältet var väldigt jämt. Äsch nog om Melodifestivalen, den är överspelad nu.
Vilse i skogen
Idag vaknade jag två minuter innan klockan ringde, vet inte om jag blev så glad över det, jag hade nog hoppats på att det var långt kvar tills att den skulle ringa och att jag kunde somna om igen. Men två minuter är inte så mycket att hänga i granen, det det var bara att traska upp och ställa sig i duschen. Jag somnade relativt tidigt igår, jag var som sagt dödstrött, helt slut. Konstigt nog har jag fortfarande fruktansvärt ont i kroppen av träningsvärk, sen träningen ONSDAGS!!! Inne på tredje dagen av värkande muskler, så den där träningen behövdes nog. Men nu räcker det tycker jag, jag vill ju gärna kunna gå tillbaka och träna. Kämpar med mina steg också, igår kom jag upp i 9300 lite sämre faktiskt.
Jag drog ut syrran på en vad jag trodde skulle bli en trevlig promenad. Jag ville gå en sväng i ängårdsbergen, det började bli skymning, klockan var runt 18, så vi kunde inte gå så långt.
Tyvärr var det väldigt kletigt och kladdigt på stigen och det såg ut som den hade regnat bort, det var väldigt svårt att ta sig fram. Jag var inne på att vända och gå tillbaka, men syrran ville gå upp på toppen och kolla utsikten.
Så vi gick vidare och avvek från stigen upp på berget, man såg inte så himla mycket där.
Kanske kunde man gå ner på andra sidan och hitta en stig där. Mörkret kom fort och snart såg vi knappt var vi satte fötterna. Det var för sent för att vända tillbaka, så vi fick hastigt vandra nedför den branta sluttningen, mot ljuset i tron på att vi skulle komma ut ur skogen i tid innan det blev för mörkt. Tillslut såg vi stigen som vi hade gått upp på och vi var i mål, men det var på håret. Lite spännade och läskigt.
Jag börjar känna mig ganska trött på mig själv och det känns som jag behöver en nystart, har lagt upp lite lösa planer som jag tror att jag ska införa nu i veckan, förändring. Jag är ute efter förändring.
Halvlek
Jag måste ändå säga att det är konstigt hur vi har programmerat in våra kroppar att alltid vara glada och känna en liten pirrande känsla av frihet och ledighet på fredagar, trots att man ska jobba helgen.
Jag ser fram emot tisdag när jag är ledig, då ska jag med all säkerhet klämma in mitt golv i köket, om ingen snäll själ har gjort det innan dess.
Så var det faktiskt bestämt, klubbat och klart att det blir inflyttningsfest. Datum är satt och inbjudningskort är utskickade, ingen återvändo. Hittills har jag fått svar från fyra personer som ska komma. Ja, men det blir väl trevligt att visa upp lägenheten för alla, jag är väldigt stolt. Funderar såklart om den hinner bli hel klar med kranen, den chansen känns inte så överhängade stor, men vi får se. Hoppas iallafall.
På mitt inflyttningskalas ska jag bjuda på kycklingsallad, hembakt bröd och hembakta bullar :o) Apelsinbål i påskens gula tecken och påskbakelser. Med res. för ändringar. Men det är tanken iallafall.
Det är första sammankomsten jag fixar själv med så mycket människor.. förutsatt att det kommer fler än fyra då. Lite pirrigt, men det ska nog gå bra.
Annars är det nedräkning i största allmänhet, 6 dagar kvar tills man blir 27, vet inte om jag ska skratta eller gråta över att bli äldre, det här livet har inte riktigt blivit som jag hade tänkt det, men vad ska man göra. Man kan bara forsätta och åka med. Se vad som kommer.
Jag vill lova er lite nya bilder på lägenheten när jag kommer hem, hoppas jag orkar innan solen går ner.
puss o hej
