kola

Idag ska Christer prata om kyssar och kyssar man minns. Jag minns ganska många faktisk.
Den första fantastiska av Staffan på Liseberg, sista dansen på polketten när Date spelade. Han smakade lite öl men det var ganska okej ändå. Han höll mig hårt och nära och vi dansade tryckare och jag fick min första kyss och det gick nästan inte att sluta och knäna blev svaga och jag gick på moln och vi skildes åt när vakterna kom och sa till oss att Liseberg stänger och vi var tvugna att gå. Detta var så sent som i början på gymnasiet. Kommer inte riktigt exakt ihåg år och datum, men det finns nedtecknat någonstans.
Sen minns man massa kyssar som har varit konstiga och dåliga, våta, äckliga och kantiga av killar man helst hade sluppit att kyssa, kyssar man ångrar. Men faktumen kvarstår att man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins.
Men den fantastiska kyssen i saluhallen när jag var så lycklig som en människa kan vara, det känns nästan som en dröm som håller på och blekna, jag minns också den sista kyssen jag fick i dörren när jag skulle gå efter att jag hälsat på honom i Farsta, efter det blev det aldrig några mer kyssar, eftersom det anses vara för känslosamt, något man inte bara gör utan bara gör med såna som man tycker riktigt mycket om och är kär i, kanske tillomed bara gör i början.
Jag tycker att det är varje människas rätt att få kyssas mycket och det är motion för läpparna och bra för immunförsvaret har jag hört. Hångel är nyttigt och det blir man glad av.
Nu får jag kyssas igen och hur mycket vill, oavbrutet, härligt, galet, länge.